Civilisationernas kamp, del 1

En slags recension av Samuel P. Huntingtons statsvetenskapliga klassiker

Geopolitik är det nya virologi; något för alla och en var att hemma-forska sig fram till en självständig uppfattning om.

Pandemins dynamik var komplex nog att ge alla fel, sen rätt, sen fel, sen rätt, sen fel igen. Där Covid-19-realtids-studenten dock bara behövde lära sig om virologi, epidemiologi, molekylärbiologi, immunologi, folkhälsovetenskap, befolknings- och biostatistik, hälsoekonomi samt sociologi och socialpsykologi, måste den samtidsmänniska som försöker navigera Rysslands aggression, Turkiets passiv-aggressivitet och den globala jihadismens framstötar förstå statsvetenskap och IR; ekonomi, historia och geografi; militärstudier; juridik och internationell rätt; samt kultur- och religionsstudier. Var och en av dessa har utlöpare i neurologi, kognitionsvetenskap, beteendevetenskap, sociologi, kort och tvärs och upp och ner för den ontologiska lasagnen.

Att läsa en bok från början av 1990-talet kan i sammanhanget ändå kännas hanterbart. Dels sitter vi i någon mening med en slags preliminärt facit. Dels har ny kunskap tillkommit som kan fylla i vissa hungriga förklaringsluckor i originalverket.

I akt och mening att utvidga min förståelse för den bisarra samtiden…

…tar jag mig därför ann Samuel Huntingtons The Clash of Civilizations, i svensk översättning som Civilisationernas kamp. 1990 talet har ju trots allt varit poppis ett tag nu.

(DALL-E 3 försöker tolka Huntingtons tes.),

Huntington postulerar att geopolitiken idag bör förstås utifrån åtta civilisationer: den Västliga, den Muslimska, den Siniska (kinesiska/konfucianska), den Japanska, den Ortodoxa, den Afrikanska (med visst frågetecken kring huruvida denna bör betraktas som en enhetlig civilisation), den Latinamerikanska (som är nära släkt med den Västliga) och den Hinduiska.

I denna första post försöker jag reda ut vilken världsbild - med författarens egna ord paradigm - Huntingtons tes erbjuder och hur den står sig gentemot konkurrerande perspektiv. Jag försöker även komplettera Huntingtons redogörelse med ett kulturellt evolutionsperspektiv som inte fanns tillhanda när boken skrevs men sedermera utvecklats av framförallt Joseph Henrich. Därutöver granskar jag några anomalier som riskerar att kullkasta Huntingtons tes, eller i alla fall begränsa dess användbarhet.¹

I en kommande post tar jag mig ann att utvärdera implikationerna av Huntingtons tes och därmed skilja på den förklarande aspekten visavi den normativa; vill vi agera såsom om Huntington har rätt, och vad skulle det i så fall få för konsekvenser? Jag kommer även vilja ge mig ut på djupt rasistiskt vatten i en eller annan kontroversiell spaning.

Huntingtons klassiker skrevs i kölvattnet av Sovjets kollaps och Francis Fukuyamas likvärdigt klassiska The End of History. Jag har inte läst Fukuyama och tror mig veta att hans tes är mer givande och komplex än sin populärvetenskapliga inkarnation. I det allmänna medvetandet står Historiens slut hur som helst för förhoppningen på att liberal demokrati och kapitalism slutligen segrat över de mer eller mindre barbariska alternativen. Huntingtons bok är en uppgörelse inte med en deterministisk världsbild men med den deterministiska världsbild som Fukuyama anses kanalisera.

Moderniseringsteorin var populär när Antropofagi läste statsvetenskap. (Se där, en av nycklarna till att förstå geopolitik! Gotta catch ‘em all…) Teorin förutsäger att ekonomisk och teknologisk utveckling och modernisering kommer att leda till social och kulturell utveckling och modernisering, där “utveckling och modernisering” konnoterar linjär historisk utveckling mot civilisation i singularis. (Huntington talar hellre om civilisationer i plural.) Denna utopi har sedermera kommit på skam. En modell som ger svar på varför är den kulturell-evolutionära.

Scott Alexanders thrive/survive-dikotomi har självklart sina företräden. Som vi varit inne på kan resursens relativa värde i Hök-/Duv-spelet ge olika selektionstryck både med avseende på genetisk och kulturell evolution. Bonoboen, som evolverat i en ymnig miljö söder om Kongofloden, är en kärleksfull sex-hippie medan den nära släktingen schimpansen norr om Kongofloden evolverat till en dominanshierarkisk, despotisk barnamördare och våldtäktsmaskin. Viggo Mortenssen i The Road (eller hans karaktär i McCarthys roman) blir intressant eftersom han försöker tillämpa humanistiska thrive-värderingar i en postapokalyptisk survive-miljö.

Thrive-/survive-selektionstrycken måste dock förmodligen ses på längre sikt. Lyfter du in en schimpans i en ymnig regnskog kommer den inte tillfyllest hippiefieras.² Tyvärr kommer en hederskulturell aggressions-kurd inte heller bli liberaldemokratisk mönstermedborgare i samma sekund som han anländer till det kulturellt och geografiskt avlägsna landet Sverige. Kulturell evolution är mycket snabbare än genetisk men den är i sitt naturliga tillstånd mycket långsammare än sin domesticerade motsvarighet i den västerländska idétradition vi känner som vetenskaplig diskurs och liberal debatt. Eller med ord ett barn kan förstå: Det går snabbare att resonera sig fram till en bra strategi än att extrahera den ur olika kämpande normer och folkgrupper genom att observera vem som - efter hundratals år - dominerar.

Det finns ett värde i att idka lite kulturrelativism i vissa skeden. Den strukturalistiska förklaringsnivån ger oss mycket information om varför kulturer uppkommer, utvecklas och är adaptiva. Kulturen innebär dock själv ett så mäktigt selektionstryck att kulturer tenderar att låsas in i suboptimala jämviktslägen. Det hade varit bättre för somalierna om de gemensamt kulturellt evolverat bort från klanstyre, könsstympning, analfabetism och blodshämnd, men det krävs speciella evolutionära transitioner på varje steg längs vägen. Att som individ abrupt skifta strategi i den befintliga miljön är dels förmodligen ofta omöjligt - människor är kulturellt scriptade på ett otrivialt vis - och dels självdestruktivt eftersom det minskar överlevnadschanserna avsevärt.

Kulturrelativismen tar naturligt slut när vi börjar jämföra levnadssätt utifrån något rimligt moralfilosofiskt axiom. Varje sådant axiom kan anklagas för att i sig vara kulturspecifikt, men det finns ett argument för att västerländsk upplysningsfilosofi de facto har inneburit en ovanlig kulturell utvecklingsväg där FBT (Fitness Beats Truth) inte längre stämmer och där kin-selection ersatts av faktisk reciprocal altruism.³ En högre-nivås samordningskapacitet, om du så vill. Den diskussionen är dock lång och snårig och kan inte ges utrymme i just denna text.

Hur som helst synes inte ekonomisk och teknologisk utveckling⁴ leda till “önskad” social utveckling enligt vad moderniseringsteorin, thrive/survive och Ronald Inglehart förmodligen skulle förutspå. Släktskapsintensiva befolkningar förmår i allmänhet inte tillgodogöra sig västerländska sociala innovationer, och därmed inte tillskapa de institutionella förändringar och politiska system som gynnar en egen omfattande kunskapsproduktion och ett fungerande industriellt samhälle. De som ändå klarar det brukar ha svårt att demokratiseras.

Afrika är ett bra exempel. En intressant fråga är varför kontinenten är så pass fucked up. Ett förslag är att kolonialismen skapat sår, etniska konflikter och infrastrukturella fel som ännu lever kvar. Ett annat förslag är att geografin är olämplig för utveckling - bygg en framgångsrik hamn på Namibias Dödens Kust liksom, eller bedriv framgångsrika folkhälsokampanjer i malariaträsk. Det är svårt. Kontinenten saknar också i allt väsentligt navigerbara floder, en faktor som gynnar handel och ackumulation av kapital vilket i sin tur leder till investeringar och tillväxt.

Jared Diamond (Guns, Germs and Steel) föreslår just geografiska faktorer som den huvudsakliga förklaringen till att just Europa kom att dominera världen från 1400-talet och framåt. Afrikas nord-sydliga utsträckning, tvärs över vitt skilda klimatzoner, omöjliggjorde det kulturella utbyte (eller i Joseph Henrichs ord den kulturella evolution) som gjorde Eurasiens giganter Kina och Europa starkast i världen. Jared Diamond förklaringar är oundgängliga men inte tillräckliga.

Joe Henrich avslutar sin The Weirdest People in the World med kapitlet Guns, Germs and other factors. Kulturella jämviktslägen kan förklaras av geografiska och ekologiska faktorer, men de kulturella jämviktslägena blir sen i sig själva kausala faktorer som påverkar den framtida utvecklingen. Därutöver har vi både “memetisk drift” och slumpmässiga mutationer som i genetisk evolution. Som Huntington noterar är Västerländsk civilisation en unik kombination av klassisk medelhavs-civilisation och kananeisk dito som skapar en unik utvecklings-path. Låtom oss visualisera:

(DALL-E 3 är inte king på textkomponenterna men jag gillar ändå försöken ovan att illustrera ungefär det jag just skrev.)

Framförallt ser vi dock en extremt framgångsrik mutation i den katolska kyrkans aggressiva kusinäktenskapsförbud som slog sönder de europeiska ätterna och ledde till flera av de utmärkande egenskaper för Västlig civilisation som även Huntington nämner: Ett pluralistiskt samhälle; separation mellan stat och kyrka; representativa organ; individualism; och specifikt kristen artbildning såsom protestantism.

I ett kausalt diagram⁵ kan vi tänka oss att “sabotage av släktskapsintensiva institutioner” leder till “individualism” som leder till släktskapsneutrala samverkansformer och institutioner såsom skråväsende. En individualiserad ekonomi influerar i sin tur den politiska kulturen och leder så småningom till behovet av representativa organ som aggregerar individuella politiska preferenser snarare än andra släktskapsbaserade storheter som stam, klan eller ätt. I den ideologiska sfären leder individualismen till en individualiserad religion, det vill säga protestantism och olika mer eller mindre extrema tappningar, och därmed är vi inne på klassiska verk av Weber som beskriver merkantilismens och kapitalismens idétradition. Protestantismen användes också aktivt till att frigöra statens från kyrkans makt (och för den delen smälta ner dyrbara kyrkklockar och gjuta kanoner av dem).

För att sammanfatta vad “other factors” kan vara i Guns, germs and other factors kan det vara på sin plats med några väl valda observationer. Statsvetenskapen under 00-talet brottades med att modellerna ständigt föll samman under tyngden av de anomalier som ackumulerades. Ekonomiskt tillväxt ledde inte automatiskt till demokratisk utveckling i Kina. The resource curse funkade inte på Norge som trots oljetillgångar förblev inom samma politisk-kulturella utfallsrum. Afrika kom aldrig riktigt loss med avseende på sin ekonomiska tillväxt och top down-implementation av demokrati misslyckades i både Irak, Afghanistan och på sjutton andra platser.

Motsvarande ser vi idag att Japan och Ryssland reagerar på helt olika sätt på demografisk kris. Japan accepterar en krympande befolkning, skär ner i äldreomsorgen och outsourcar industriproduktion till länder som USA. Ryssland passar istället på att anfall Ukraina medan man fortfarande har några män i stridför ålder kvar i sin krympande befolkning. Det är som om Japan återigen hade försökt ta Manchuriet.

Geografiska faktorer är de selektionstryck som förklarar uppkomst av kultur givet ett gäng mänskliga interagerande hjärnor. Som sagt verkar navigerbara floder leda till ackumulation av kapital, som leder till investeringsvilja och ekonomiskt risktagande, som gynnar innovation och självständighet. Den kultur som uppstår vinner dock en egen rådighet att omforma sina förutsättningar. Ett exempel är hur Sverige satsade på järnvägen under 1800-talet vilken blev en lösning just på avsaknad av effektiva vattenvägar. Ett annat exempel är hur både Frankrike och Sverige har Europas mest fossilfria elsystem trots att Frankrike saknar Sveriges förutsättningar för vattenkraft; man har uppnått ungefär samma resultat med kärnkraft.

Även innovationer kommer att ha olika effekter beroende på kulturell kontext och tillämpning. Både krutet och boktryckarkonsten uppfanns i Kina långt innan det nådde Europa, men det var i Europa boktryckarkonsten ledde till omvälvande sociala förändringar och det var européerna som använde krutet (och andra innovationer) till att erövra större delen av jordklotet.⁶

På samma sätt leder demografiska faktorer till helt olika utfall i system som kulturellt bygger på prestige-hierarkier jämfört med system som bygger på dominans-hierarkier. Kultur är en så viktig förklaringsfaktor att den kan överbrygga materiella skillnader - samtidigt som kultur ursprungligen är en funktion av materiella faktorer.

Lögnarparadoxen? Jag vill föreslå naivitets-paradoxen: Den som förväntat sig att vi ska sluta vara naiva har varit naiv.⁷

Sverige lär sig om omvärlden inte genom att besöka den eller studera den utan genom att importera den i alldeles för stora tuggor. Svenskar har i årtionden umgåtts med ett globalt kotteri av backpackers och utbytesstudenter vilket kollektivt lett oss till slutsatsen att alla människor i hela världen är exakt likadana. Det är liksom ingen skillnad mellan Brooklyn, Bethnal Green, Kreutzberg eller Södermalm.⁸ Det man då missar är att folkdjupen både är väldigt olika varandra, och väldigt olika djupa.

Läskunnigheten bland pakistanska diplomatdöttrar kommer förmodligen inte skilja sig åt från läskunnigheten bland svenska. Ändå är läskunnigheten bland pakistanska kvinnor omkring 40 procent. Det kommer förvåna den svenske LSE-studenten tillika backpackern som inte läst The Blank Slate och som alltid felaktigt utgått från att “alla människors lika värde” är predicerat på “alla människors likhet.”

Huntington gör den intressanta poängen att despotiska eliter tenderar att vara mer västerländska. De har råd att skita i den egna kulturella särarten och skicka sina barn till västerländska elitskolor. Så fort vi emellertid påtvingar demokrati på ett icke västerländskt land blir utfallet populism och en tillbakagång till traditionalism och provinsiell kultur. De flesta islamistiska regimer brukar visserligen vilja undvika demokratiska val, men allt tyder på att demokratiska val i dylika regimer leder till ännu mer extrema islamistiska regimer. Folkrörelser i MENA är typiskt sett inte avmätt sossiga eller mjäkigt frikyrkliga utan bestående av fanatiska Muslimska Brödraskap som vill införa Sharia i sin renaste form.

Afrika har väldigt svårt att implementera demokrati eftersom man ofta faller ner i etniskt definierade identitära rörelser och stamröstning. De länder som funkar jämförelsevis okej - som Zambia jämfört med Zimbabwe, en intressant jämförande fallstudie - har förmodligen någon slags gynnsam etnisk sammansättning som (likt ständernas balansgång i det medeltida Sverige) skapar någon form av etnisk terrorbalans som om man kisar ser ut som liberal demokrati. Det land i Afrika som fungerar bäst - Sydafrika⁹ - har tidigare ingått i den västerländska kultursfären. När Väst på goda grunder frös ut landet till följd av apartheit-politiken kom en “västinspirerad svart elit” till makten, och Huntington skriver även det följande:

“Om det nu blir så att den andra generationen kommer att söka sig tillbaka till sitt ursprung, kommer deras [det vill säga den västinspirerade svarta elitens] efterträdare att ha åsikter som utgår mer från Xhosa, Zulu eller afrikansk kultur, och Sydafrika kommer småningom att definiera sig som en afrikansk stat.”

Med tanke på vad ANC håller på med anser jag att man få ge Huntington rätt. Kill the boer.

Det var alltså dumt att tro att alla skulle bli Väst, för Väst är en kulturellt specifik entitet som kräver viss väldigt specifik kulturell utveckling. Som Huntington noterar finns det tvärkulturella likheter mellan civilisationer, men det intressanta är snarare skillnaderna. Joseph Henrichs Weirdest People ger oss en bra sammanfattning av hur olika kulturella script leder till olika psykologiska och socialpsykologiska utfall på befolkningsnivå. Utfall som spelar en mycket stor roll för politisk, ekonomisk, teknologisk och social utveckling.

Huntington kommer även in på vad vi skulle kunna kalla mimesis-dimensionen av kulturell evolution. Enligt Huntington är den dominerande civilisationen (det vill säga kulturen) mer attraktiv - precis som den kulturella evolutionsmodellen predikterar efterapning och härmning och det sociologiska mimesis-begreppet söker omfatta benägenheten att sträva uppåt i den dominerande statushierarkin genom att åtrå det som eliten åtrar.

Vilket (tyvärr?) för oss tillbaka frågan om materiella kontra kulturella faktorer. Huntington menar att oljeboomen gav den muslimska civilisationen ett uppsving sett till makt och pengar, vilket ledde till en revival av muslimsk kultur. De befintliga ofta klanbaserade bunkerregimerna föll för islamistiska revolutionära folkrörelser eller tvingades anamma islam för att blidka folkets kravställan.

En befolkningstillväxt i MENA ledde till ökad instabilitet - unga är mer benägna att omstörta - där välutbildade ungdomar från medelklassen ledde en islamistisk revolution som rekryterade ur den fattiga, ny-urbaniserade och rotlösa stadsbefolkningen som törstade efter både identitet och social välfärd - vilket organisationer som Muslimska Brödraskapet kunde tillhandahålla.

Den demografiska tillväxten ledde dock inte, förmodligen just till följd av kulturella faktorer där islam har en central roll, till motsvarande ekonomisk tillväxt (utom i de fall där oljan berikade vissa länder på ett oftast synnerligen asymmetriskt vis). Därför kom islam också att kollidera med västerländska samhällen genom migration när unga fattiga och religiöst motiverade individer sökte sig utåt och etablerade en omfattande diaspora.

När Väst var Bäst härmade alla Väst. Sedermera fick både asiatisk och muslimsk kultur ett nytt självförtroende och återgick till sina kärnvärden. Vi ser dock en variation i att asiatiska kulturer - Sinisk, Japans och Hinduism civilisation - generellt sett haft lättare att tillgodogöra sig ytliga västerländska kulturella och sociala innovationer. Huntington talar om civilisationer som den muslimska som “högre mål”- eller “gott-i-sig”-civilisationer som har svårare att kompromissa med och integrera andra kulturella element.¹⁰

Å andra sidan beskriver Huntington hur återislamiseringen av den muslimska världen drevs av unga, välutbildade och teknologiskt förmögna akademiker som i hög grad nyttjade teknologiska hjälpmedel (underförstått sprungna ur det innovativa Väst) för att sprida sin gospel. Han menar till och med att den äldre, icke-läskunniga men mer sekulära generationen kom i underläge just på grund av den yngre generationens stora antal, högre utbildningsnivå (vad avser ledarskiktet) samt högre tekniska förmåga.

Vad säger det om struktur/kultur-diskussionen? Materiella faktorer driver på någon form av utveckling. I en muslimsk kultur leder det till mer islam, mer konflikt, och inte någon nämnvärd ekonomisk tillväxt. I Väst hade en motsvarande demografisk utveckling måhända också lett till sociala konvulsioner men förmodligen främst till ökat välstånd, tillväxt, investeringar och utveckling. Återigen, analogt med hur mansöverskott i en dominanshierarki (muslimsk kultur) leder till mer våldsam konkurrens medan ett mansöverskott i en prestigehierarki (västerländsk kultur) leder till en ökad fredlig konkurrens, minskad promiskuitet, ökad faderskapsinvestering, etcetera.

Slutsats: Thrive/survive måste ges en egen lokal skala inom varje kulturellt-evolutionärt jämviktsläge, och kulturella presets kan göra den skalan längre eller kortare. Detta är egentligen oförvånande givet allt vi sagt om kultur som scriptare av våra mål och filter.

Kärnan i Huntingtons tes är att uppdelningen av världen i ca åtta civilisationer ger den mest användbara förståelsen för geopolitiska trender; samt att den tidigare västliga dominansen innebär att Väst står mot resten i viktiga avseenden.¹¹ Den kulturella utvecklingen i de asiatiska och muslimska civilisationerna handlar till stor del om frigörelse från västerländsk kultur och återupprättande av traditionella kärnvärden (som i viss mån dock kan användas godtyckligt som argument för olika typer av institutionell och politisk utveckling, nota bene).

2023, 30 år efter Huntingtons ursprungliga paper (boken kom 1997), verkar många förutsägelser ha slagit in.¹² Inte minst är kamp mellan Västlig och Ortodox civilisation samt Västlig och Islamisk civilisation på tapeten, men även så mellan Västlig och Sinistisk (äks. Konfuciansk eller Kinesisk) civilisation om än i mindre blodiga former. Huntingtons tes förklarar också varför Islams företrädare bryr sig extremt mycket om konfliktytor mot Väst, såsom några brända koraner i Sverige, men inte alls verkar bry sig om motsvarande konfliktytor mot andra civilisationer, såsom ett pågående folkmord av muslimska uigurer i Kina. Interna angelägenheter, som folkfördrivningen av etniska afghaner från Pakistan, ska vi inte ens tala om. Då är några islamistiska idioter som skjuter raketer på Israel tydligen viktigare.

Dock: Är min utvärdering av Huntington korrekt? Vi har att göra med ett potentiellt epistemologiskt failure mode här. Anta att jag börjat se IR och geopolitik mer som en clash mellan civilisationer, och sedan letat i minnet efter böcker som handlar om det - då kommer min och Huntingtons modell antagligen överlappa på relevanta punkter. Vi kan ha att göra med viss retrospektiv körsbärsplockning.

Låt oss därför i den intellektuella ärlighetens namn överväga potentiella anomalier med avseende på Huntingtons paradigm:

• Varför är det katolska Ungern på ortodoxa Ryssland sida?

• Varför sker det så mycket mer våld mellan muslimer än mellan muslimer och västerlänningar?

• Varför samarbetar den muslimska världen med den ortodoxa? Jag tänker såklart både på Khadyrov/Putin men även på Rysslands stöd till Hamas och drönarsamarbetet Ryssland/Iran.

• Är Iran verkligen en muslimsk kärnstat som Huntington påstår? Borde inte sunni/shia-delningen vara minst lika relevant som distinktionen mellan Västliga, Latinamerikanska och Ortodoxa kristenheten? Eller skillnaden mellan persisk och arabisk kultur? Varför verkar top down-islam inte fullt ut accepteras i persisk kultur?

Vi adresserar samtliga dessa medelst Chat-GPT4.

---

1. Katolska Ungern och Ortodoxa Ryssland:

   • Huntingtons teori betonar ofta kulturella och religiösa band mellan nationer. Dock kan internationella allianser påverkas av en mängd faktorer, inklusive politiska, ekonomiska och strategiska intressen, som inte alltid stämmer överens med kulturella eller religiösa likheter. Ungerns position med Ryssland kan vara mer influerad av politiska och strategiska överväganden än strikt religiös eller kulturell samhörighet.

2. Våld inom den muslimska världen vs. mellan muslimer och västerlänningar:

   • Konflikter inom den muslimska världen kan tillskrivas en rad faktorer, inklusive maktkamper, etniska spänningar och territoriella dispyter. Det är viktigt att erkänna att dessa konflikter inte enbart eller primärt drivs av religion. Huntingtons modell, som betonar kulturella och religiösa skillnader, kan förenkla de komplexa socio-politiska verkligheterna i dessa regioner.

3. Samarbete mellan den muslimska och ortodoxa världen:

   • Samarbete mellan muslimska och ortodoxa länder, som de relationer du nämnde, kan förstås genom en geopolitisk lins snarare än en rent kulturell eller religiös. Nationer bildar ofta allianser baserade på gemensamma strategiska intressen, vilket kan överskrida kulturella eller religiösa skillnader. De allianser du nämnt kan ses som drivna av ömsesidiga fördelar i termer av politik, ekonomi eller säkerhet snarare än en gemensam kulturell eller religiös identitet.

4. Iran som en muslimsk kärnstat:

   • I Huntingtons modell är en 'kärnstat' en ledande stat i en civilisation. Iran, som en större shiamuslimsk nation, kan ses som en kärnstat i den islamiska civilisationen, särskilt för shiaislam. Sunni/Shia-indelningen är verkligen en betydande faktor i Mellanösternpolitiken, liksom skillnaden mellan persisk och arabisk kultur. Dessa interna uppdelningar inom den islamiska världen är lika relevanta som de distinktioner Huntington drar mellan västerländsk, latinamerikansk och ortodox kristenhet.

5. Top-down Islam i persisk kultur:

   • Förhållandet mellan religion och stat i Iran är komplicerat. Irans islamiska revolution 1979 etablerade ett teokratiskt styre, men det har pågått en ständig spänning inom det iranska samhället om rollen och tolkningen av islam i styrningen. Denna spänning speglar bredare historiska, kulturella och sociala dynamiker inom Iran, och det är en påminnelse om att religiös identitet i varje civilisation är mångsidig och mångfacetterad.

---

Som framgår av svaren är varje invändning mot Huntingtons tes typ: Civilisationernas kamp är en bra modell men det finns detaljer och specificiteter som kan ge beteenden som avviker från vad modellen skulle föredra.

En kritiker skulle säga att Huntingtons modell därför inte är giltig - den ger inte tillräckligt bra förutsägelser. Å andra sidan har vi diskuterat vad vi egentligen vill ha ut av en modell, och det är bland annat att den inte är overfitted. En modell som med exakthet följer historiska skeenden kommer förmodligen vara otymplig.

En välvillig tolkning - som också köper Huntingtons inledande resonemang om vetenskapsteoretiska anspråk och modellens berättigande (se boken helt enkelt) - är att Huntingtons paradigm är bättre än andra på att förklara och förutsäga geopolitiska förlopp. Detta kan förmodligen kvantifieras inom ramarna för sannolikhetsläran men jag nöjer mig med att min bayesianska mage håller med om att det känns som att Huntington nailar en hel del viktiga skärningar.

Samma kritik som kan riktas mot Huntington kan som av en händelse även riktas mot den kulturella evolutions-modellen. Ett sätt att se på kulturell utveckling är att den helt enkelt utvecklas, utan att blanda in evolutionen. Det som kulturell evolutionsteori ger är möjligheten att applicera evolutionär spelteori, vilket just fångar det probabilistiska - kraftfältet mellan det deterministiska och det flexibla. Och hur som helst prylar både kulturell evolutions-modellen och Huntingtons paradgim byxorna av moderniseringsteorin och The End of History-paradigmet. (“Ideologiernas kamp” känns inte heller spot on sedan Sovjet föll, även om vi med lite fotarbete skulle kunna påstå att Islam, konfucianism etcetera konstituerar ideologier.)

Med detta sagt blir det viktigt att inte hamna i en slags pseudoreligiös världsåskådning där varje anomali bortförklaras inom ramarna för paradigmet. Därför måste vi erkänna det följande: Det finns ett konkurrerande paradigm som ofta förklarar de anomalier som Huntingtons teser inte förutsäger ska uppstå.

Kika på Chat-GPT4-svaren ovan igen. En gemensam nämnare är som sagt att historiska detaljer och specificiteter kontaminierar den rena civilisationskampen. En annan och viktigare gemensam nämnare är att: Det handlar om realpolitik.

Den i min ödmjuka mening främsta konkurrenten till Huntington är det klassiska IR-paradigmet: Realpolitiska, rationella statsaktörer som agerar i sitt eget intresse oaktat kulturell identitet.

Uppenbarligen finns det avvikelser även från det perspektivet eftersom det finns en uppsjö av ickestatliga aktörer (inte minst islamistiska terrororganisationer) samt stater som misslyckas agera i enlighet med sitt egenintresse - som saudierna som låter Iran och Hamas diktera villkoren för deras egentligen djupt efterfrågade normaliseringsprocess visavi Israel.

Även IR-realpolitik-paradigmet har ett försvarssystem: Vi kan alltid omdefiniera egenintresse och rationellt beteende, och exempelvis säga att Saudiarabien vinner på att fucka Israel eftersom övriga muslimska stater i regionen skulle straffa dem annars, eller eftersom det skulle straffa sig politiskt internet att fortsätta närma sig Israel efter mottacken mot Gaza efter den 7 oktober. Här blir IR-realpolitiks-paradigmet dock lika dåligt som Huntingtons paradigm eftersom det blir oändligt flexibelt - alla observationer kan bortförklaras med att omdefiniera egenintresse och rationellt beteende.

Vilket för oss tillbaka med företrädena med den kulturella evolutions-modellen. Här kan alla parametrar ingå som selektionstryck i en iterativ process. (“Iterativ” är ett vidrigt buzz-word men jag försökte av respekt för alla tvivlare hitta ett ord för “evolutionär” som inte var “evolutionär.”) “Rationellt agerande” kan väldigt lätt översättas till “fitness,” som befinner sig en hel metanivå bort från “rationellt beteende” - det kan vara rationellt att koka kassava jättelänge trots att det är irrationellt att inte övergå till en med effektiv tillagningsprocess! (För om man inte förväller och kokar skiten skitlänge blir man skitsjuk, men på väldigt lång sikt vilket gör det svårt att upptäcka.)

När vi får tillåtelse att använda “fitness” får vi exakt den flexibilitet som IR-paradigmet måste fuska sig till!

Detta är förstås ett rent kabbalistiskt stödbevis för Huntingtons tes, men det känns bra att kulturell evolution-modellen både är fullständigt kompatibel med Huntington och samtidigt räddar IR-realpolitik-paradigmet. Någonstans finns ett djupt samband och när vi hittar det kommer vi - slår jag vad om - förstå att alla de här rimliga modellerna visar lite olika delar av ungefär samma helhet.

För att helga Substacks omfångsbegränsningar avrundar vi detta inlägg med att konstatera: Huntington hade mer rätt än många av alternativen. Kultur/civilisation är viktigt för att förstå hur effekterna av materiella och strukturella förändringar får utlopp. Dagens geopolitiska situation ger många tillfällen att bekräfta Huntingtons tes även om det infinner sig anomalier som bättre förklaras av ett klassiskt IR-realpolitik-paradigm.

I en kommande post griper vi oss ann frågan om vi vill agera som om Huntington har rätt, och vilka implikationer det i så fall skulle få. Vi kommer även ha utrymme för rejäl rasism av närmast episka proportioner.

1. “Categories were made for man to make predictions.”

2. Det finns dock ett intressant naturligt experiment där dominanta babianhannar monopoliserat en avfallshög, förgiftats och dött, varpå babianflocken faktiskt blev fredlig och samarbetsinriktad under en period; tills den så småningom återinträdde i den våldsamma dominanshierarkins evolutionärt stabila jämviktsläge.

3. Att kunna koordinera i fångarnas dilemma utan delat genetiskt intresse.

4. I sig ett partiellt bevis på att västerlandet förmått vända FBT på ände och optimera för “truth,” och på sätt generera en parallellös teknologisk och social utveckling som exporterats till andra civilisationer till deras mycket stora nytta (mätt i mänsklig välmåga).

5. Judea Pearl, The Book of Why.

6. Sorry för den formuleringen alla flat earthers som läser.

7. Jaja, jag fattar att det inte är en paradox.

8. Obs, givetvis är det fucking skillnad. Att jämföra Södermalm med Kreutzberg är ett jävla skämt. Men jag försöker göra en poäng här. Skaffa en egen blogg har jag sagt!

9. Som exempelvis är det enda afrikanska landet som har kärnkraft.

10. Det är intressant att jämföra Meji-restaurationen med den kemalistiska moderniseringsprocessen av Turkiet. Det japanska fallet funkade extremt mycket bättre och sedermera har de sekulära turkiska politikerna tvingats anpassa sig efter islam.

11. Det här är ett lite fuskigt tillägg eftersom det ursäktar alla allianser som innefattar stater från flera olika Civilisationer så länge dessa är icke-Västliga.

12. Vilket också gör mig mindre imponerad över Peter Zeihans prediction av Rysslands anfall på Ukraina, även om det var snyggt att Zeihan i 2014 års The Accidental Superpower skrev att Ryssland av demografiska skäl måste anfalla Ukraina senast 2022.