Moderna och inte så moderna hjältar
Vi skulle kunna säga "tack"
Inte alla hjältar är sympatiska. Ta exempelvis muslimernas primära hjälte, profeten Muhammed (frid över hans namn).
Muhammeds andra eller möjligen tredje hustru Aisha anses allmänt ha varit sex år gammal vid giftermålet - nio år vid tiden för bröllopsnatten (Al-Bukhari 7:62:64) - vilket idag skulle riskera tilldra sig Patrik Sjöbergs uppmärksamhet.1 Det finns flera omnämnanden i olika hadither om att Muhammed hade slavar, exempelvis i en passage i den väl ansedda Al-Bukhari (5:59:541) där det i förbigående nämns att en av profetens slavar hjälper honom att nedstiga från hästen.
Muhammed hade även slavkonkubiner, till exempel Rayhana bint Zayd som (genom giftermål) stammade från Banu Qurayza - en judisk stam som hamnade i konflikt med Muhammed efter att han återkommande kritiserat deras tro. Efter att Muhammed år 622 hade flyttat till Medina började han systematiskt överfalla och plundra Banu Qurayza-stammens karavaner, och så småningom (efter instruktioner från ängeln Gabriel) beordrade Muhammed en attack på Banu Qurayza. Judarna förlorade och gav sig varpå
“their men were beheaded, their women and children were enslaved, some were sold, and their property was divided among the Muslims.” (Källa.)
Också ett sätt att inleda en kärleksaffär. Rayhana bint Zayd måste haft en del gammalt groll att ta upp i parterapin (eller hur nu sånt funkar i polygama patriarkala kulturer). “Du viker ju tvätten fel!” “Ja men du då, du utrotade ju mina manliga släktingar och sålde mina systrar som sexslavar!” “Ja men du då! Du lyssnar ju inte!”
Inom islam ska apostater - avfällingar - betala med sitt liv. Enligt Islam Q&A kanaliserade Muhammed Allahs vilja när han uttryckte att “vem som än överger sin religion måste dödas” (min egen översättning från engelska).2 Islam Q&A lägger förutom Muhammed-citatet bland annat fram argumentet att man måste döda apostater så att de inte sätter ett olyckligt prejudikat för andra “troende”3; samt att:
“Ingen av dem som skryter om personlig frihet och trosfrihet skulle stå ut med att en grannes barn slår deras barn eller rättfärdigar detta som ‘personlig frihet,’ så hur kan de rättfärdiga att lämna den sanna religionen och förkasta sharia som Allah uppenbarade för att lära mänskligheten om Hans enhet och ge rättvisa och rättvisa till alla?”
Låt oss upprepa och enas om premissen: Inte alla hjältar är sympatiska. Inte ens muslimernas primära hjälte, profeten Muhammed. Man får anta att han hade andra, goda, sidor.
Hilding Gustaf Sigvard Ekström var olyckligtvis inte bara kemist. Han var även frivillig medlem i Waffen SS.
Som Timothy Snyder förtjänstfullt beskriver i Den svarta jorden handlade förintelsen inte om att en effektiv stat med plikttrogna byråkrater använde sin förvaltning till att effektivt massmördade judar och andra oönskade element. I själva verket satte den tyska statsförvaltningen en del käppar i hjulet för nazisterna, och det var först när man kunde upphäva andra staters existens som man lyckades mörda i verkligt industriell skala.
Jämförelsevis få judar mördades i Tyskland, och även massmorden i Polen och andra länder skedde inledningsvis med osofistikerade metoder såsom nackskott. Adolf Eichman, som fick Hannah Arendt att dra (felaktiga) slutsatser om “den banala ondskan,”4 visade sig på framkomna bandinspelningar vara både “idealist” (i bemärkelsen djupt övertygad ideologisk nazist), lögnare, massmördande psykopat, samt icke det minsta ångerfull. En allt annat än banal ondska som påvisar att idéer har betydelse.
En förutsättning för genomförandet av förintelsen var att nazisterna skapade egna icke-statliga organisationer såsom SA och SS. Dessa organisationer var direkt underställda Hitler. De infiltrerade visserligen statsmakten men agerade som mest effektivt på eget bevåg, SS främst utifrån de statslösa territorier som uppstod när man krossat krossat Polen och andra nationalstater.
Waffen SS, som var ansvariga för att organisera och drifta förintelselägren, var så heta på gröten att de till och med såg till att mörda större delen av ledningen för SA. Detta skedde under “De långa knivarnas natt” och utifrån fabricerade bevis om att SA-ledare Ernst Röhm planerade en kupp mot Führern (frid över hans namn … oj, nej förlåt, så får man visst inte säga om psykotiska massmördare5).
Gustaf Ekström var alltså frivillig i nämnda Waffen SS. Det var dock inte allt han hann med under sitt orättvist långa liv. 1988, ett bra tag efter att alla andra svängt i nazistfrågan, var Ekström med och grundande Sverigedemokraterna.
(Ovan emblemet för Sicherheitsdienst des Reichsführers-SS, det vill säga SS’ och nazisternas säkerhetstjänst. Förkortat SD.)
Islam i alla ära. Även katolska institutioner har en hel del att svara för. Efter att Tyskland besegrats av de allierade tog många inom Vatikanen sitt antisemitiska ansvar och räddade högt uppsatta nazister ifrån lagföring. Detta skedde inte minst via den så kallade Råttlinjen till Argentina, via vilken bland andra dödsdoktorn Mengele och den ovan nämnde Adolf Eichman flydde undan rättvisan. Så även Klaus Barbie, Slaktaren från Lyon, som säkert hade uppskattat sin blonda leksaks-namnes rasbiologiska fenotyp.
Eichman kidnappades av Mossad 1960 men flera andra nazistiska högdjur levde lugnt och stillsamt till sin död på olika håll i Sydamerika. Med tanke på att Gustaf Ekström levde till sin död, 1995, och dessutom uttryckligen inte ångrade sig (as of 1993 - mycket kan hända på två år!) så är det möjligt - nej troligt - att Ekström hade kontakt med andra i nazistdiasporan under 1900-talet. Han kan mycket väl ha fått vykort från Buenos Aires.6
Om en grundare till ett politiskt parti är nazist, och fortfarande står för det ett halvsekel efter att nazism blivit helt ute - säger det då någonting om omdömet hos de individer som väljer att engagera sig i partiet i fråga?
Sunt förnuft svarar helt klart “ja” på den frågan.
Den som kränker muslimers religiösa känslor, eller muslimska länders religiösa lagar, kan förvänta sig otrevliga konsekvenser. Låt oss ta Asia Bibi som exempel. Som SVT Nyheter rapporterade 2018 benådades Bibi äntligen efter att ha suttit fängslad i tio år i väntan på verkställande av sin dödsdom. Bibis brott var att hon - efter att av muslimska väninnor (?) ha anklagats för att som kristen “smutsa ner” vattnet i en skål hon drack ur - ha hädat när hon svarade: “Min Kristus dog för mig. Vad gjorde Muhammed för er?” SVT Nyheter konkluderar (som sagt 2018):
“Att vanhelga islam eller den heliga skriften Koranen är brott som är förenat med dödsstraff i Pakistan. Ledande människorättsorganisationer har länge kritiserat lagstiftningen och sagt att den rutinmässigt missbrukas för att motivera censur, förföljelse och till och med mord på minoriteter.
I dagsläget sitter cirka 40 personer fängslade på livstid eller i väntan på dödstraff [sic] för blasfemi i Pakistan, enligt USA:s kommitté för religionsfrihet.”
Många känner också till Samuel Paty, som halshöggs för att i sin roll som lärare ha använt Muhammed-karikatyrer i sin undervisning; Lars Vilks, som råkade måla en rondellhund och därför tvingades leva och dö under livvaktsskydd; Charlie Hebdo, Jyllandsposten, Salman Rushdie; med mera och med flera in absurdum.
Att kritisera islam är inte riskfritt.
Ändå är det viktigt att kritisera islam.
För det första är det viktigt att kritisera religion överhuvudtaget, eftersom varje given religion med största sannolikhet är faktamässigt felaktig.
Det är dock särskilt viktigt att kritisera just islam, eftersom islam är en väldigt dålig religion.
Ty inte alla religioner är lika. Vi förväntar oss varken att kväkare eller bahá'íer ska begå massmord på tolvåriga flickor eller tvinga “otrogna” kvinnor att äta sina egna bebisar. Vi önskar inte att Xipe Totec-dyrkan får en revival eller att juche-blodskult får spridning på bekostnad av upplysningsideal, vetenskap och demokrati.
De som ändå vill hävda att islam inte är sämre än vilken religion som helst har en del beklämmande empiri att bortförklara. Låt oss kolla lite på hur det går med muslimska länder. Det mest demokratiska muslimska landet i världen är Malaysia, på plats 40 på "democracy index rank." Det är en "flawed democracy." Därefter kommer Indonesien och Albanien på platserna 54 respektive 64. De är också "flawed." Från Bangladesh på plats 73 till Mauretanien på plats 108 hittar vi totalt 12 länder som klassificeras som "hybrid regimes" och karakteriseras av en inkomplett demokratisk transition och politisk repression. På plats 110 hittar vi Palestina som klassas som en auktoritär regim liksom trettio ytterligare muslimska länder. Afghanistan är värst på etthundrasextiosjunde plats (av knappt 200 stater i världen). Turkiet räknas som en hybridregim och Irak som en auktoritär regim.
Låt oss även beakta välståndsparametrar. Den här studien från 2018 konkluderar:
"Among the findings are the following: Ramadan fasting by pregnant women harms prenatal development; Islamic charities mainly benefit the middle class; Islam affects educational outcomes less through Islamic schooling than through structural factors that handicap learning as a whole; Islamic finance has a negligible effect on Muslim financial behavior; and low generalized trust depresses Muslim trade. The last feature reflects the Muslim world’s delay in transitioning from personal to impersonal exchange. The delay resulted from the persistent simplicity of the private enterprises formed under Islamic law. Weak property rights reinforced the private sector’s stagnation by driving capital from commerce to rigid waqfs. Waqfs limited economic development through their inflexibility and democratization by keeping civil society embryonic. Parts of the Muslim world conquered by Arab armies are especially undemocratic, which suggests that early Islamic institutions were particularly critical to the persistence of authoritarian patterns of governance. States have contributed to the persistence of authoritarianism by treating Islam as an instrument of governance. As the world started to industrialize, non-Muslim subjects of Muslim-governed states pulled ahead of their Muslim neighbors, partly by exercising the choice of law they enjoyed under Islamic law in favor of a Western legal system."
(Waqf är "en gåva till gud i välgörande syfte.")
Islam har således flera olika egenskaper som hämmar tillväxt, investeringar och ackumulation av humankapital. Låt oss själva kolla på HDI i några väl valda länder. Som referenspunkter inkluderar vi Sverige, samt Israel som ju geografiskt är placerat i MENA och kan få fungera som en kulturell kontrollgrupp. Slutsats: Muslimska länder ligger långt efter i allt som kan kallas utveckling.
Det kan också vara värt att kolla på hur man presterar med avseende på HDI jämfört med GDP per capita, i den mån det säger något om hur väl man använder sina pengar. Som synes är det främst rika muslimska länder som underpresterar gravt: Förenade Arabemiraten, Oman, Kuwait, Qatar och Saudiarabien har alla mycket lägre HDI rensat för GDP än vad GDP per capita ger skäl att förvänta. Även exempelvis Egypten och Irak ligger lågt i sin grupp, där andra länder på samma GDP/capita-nivå har högre HDI. Vad gäller jämställdhet är arabvärlden givetvis usel, om än något bättre än SSA. Kollar vi värderingar på individnivå (WVS) så är människor i muslimska länder också i genomsnitt klart mest avlägsna från Sverige och det protestantiska Europa.
Förutom att jämföra länder kan vi jämföra människor i länder. Muslimer är "socioekonomiskt utsatta" i Indien (källa), vilket kan tyda på diskriminering eller på att de är sämre på att ackumulera välstånd. As of 2021 var det tydligen vedertaget att ickemuslimska minoriteter i muslimska länder lyckas bättre än majoritetsbefolkningarna (men studien påstås visa att det inte är muslimska värderingar och institutioner utan selektionsmekanismer som förklarar varför just koptiska kristna egyptier lyckas bättre än muslimer). Vad gäller muslimer i Europa är det
"well-documented that Muslims experience economic disadvantages in Western European labor markets. However, few studies comprehensively test individual-level explanations for the Muslim employment gap. Using data from the European Social Survey, this research note briefly examines the role of individual-level differences between Muslims and non-Muslims in mediating employment differences. Results reveal that human capital, migration background, religiosity, cultural values, and perceptions of discrimination jointly account for about 40% of the employment variance between Muslims and non-Muslims. Model specifications for first- and second-generation Muslim immigrants reveal a similar pattern, with migration background and perceived discrimination being of key relevance in mediating employment difference. While individual-level effects are indeed relevant, unexplained variance suggests that symbolic boundaries against Islam may still translate into tangible ethno-religious penalties."
Återigen måste vi konkludera att det kulturella paketet islam om inte orsakar fattigdom och ekonomisk stagnation i alla fall inte motverkar det nämnvärt.
Nämnvärt är också islams fokus Ödet, på arabiska Al-Qadr, en slags vad det verkar ofta lamslående defaitism.7 Ypperliga antologin Cousin Marriages innehåller en intervjustudie med ett gäng holländska turkar och marockaner. Studien fokuserar bland annat på hur man uppfattar riskerna med kusingifte. Jag återger nedan några av citaten som förkommer i Storm & Bartels kapitel. Den första intervjupersonen är en kvinna som har gift sig med sin kusin och fått ett barn med en ärftlig sjukdom. Mannen valde då att skilja sig, men kvinnan säger:
We are Muslims, we believe in Allah. So, when somthing happens, we have to thank Allah [...] We can't make the children with our own hands, but Allah gives us the child. So, when something happens, it happens. It is Al-Qadr.
En annan intervjuperson, som har studerat kemi, gifte sig med en kusin och fick två svårt utvecklingsstörda barn:
I have studied Chemistry, I know about the [medical] risk. [...] But for me that is not an explanation. So I married my cousin. That is why I have ... disabled children, no [...] For me, I'm Muslim, so I believe in God. I don't know, with us, we have Al-Qadr, 'fate' if you translate it. That's it actually.
Det här synsättet tyder på att religiösa idéer har ett inflytande på hur man betraktar risk, och att religion därmed kan diktera mänskligt beteende. Det är såklart svårt att veta ex post om Al-Qadr spelade in i själva beslutsfattandet, eller om det bara är en behändig coping-mekanism när livet skitit sig, men helt frikopplat från religiösa föreställningar är de kulturella sedvänjorna (som kusingifte) i alla fall ej. Och, vilket är viktigt - detta verkar även gälla för högutbildade individer. Islam biter tydligen på utbildade kemister lika bra som nazism bet på kemisten Gustaf Ekström.
Kusingifte, ja.
De flesta samband är trots allt inte orsakssamband. Kan det vara så att islam inte är så pjåkigt ändå, utan bara råkar samvariera med dåliga arabiska klansamhällen?
Islam är i mångt och mycket en anpassning av judenkristendom till arabisk klankultur. Endast 15-20 procent av alla muslimer är araber medan över 90 procent av alla araber är muslimer. Muhammed var arab och han skrev Koranen på arabisk i syfte att ena de arabiska klanerna under islam. Islam spreds över världen till följd av arabernas/muslimernas militära expansion, men var alltså från början ett arabiskt projekt. Koranen anses endast som sann på originalspråket - jag får skämmas över min tummade Zetterstéen-översättning - och minareterna ropar ut böner på arabiska oavsett om det är pakistanier, indoneser, rohingyer eller uigurer som ska lyssna.
Islam passar bra med släktskapsintensiv arabisk hederskultur. Exempelvis uppmuntras kusinäktenskap, en form av incest som även profeten Muhammed ägnade sig åt. Vi noterar även att endogami är viktigt, inte minst i klaner som anser sig stamma från Muhammed. Igen från antologin Cousin Marriages, här om brittiska pakistanier:
Families vary in the importance they attach to biradari or caste endogamy. Concerns to maintain the purity of the biradari may be greater for families such as the Sayeds, who claim decent from the Prophet Muhammed, than for people from middle ranking or artisan castes, but hierarchy with respect to caste, biradari and wealth also enables various forms of social mobility, including across zat and biradari boundaries.
Poängen är att araber oftast är muslimer; att islam är ett arabiskt projekt; och att icke-arabiska muslimer lider under en påtaglig kulturell påverkan från arabvärlden. Distinktionen mellan islam och arabisk kultur blir därmed lite luddigare än vad man skulle kunna tro. Dessutom synes det vara uppenbart att islam tillåter och kanske uppmuntrar kusingifte - Muhammed ska ju trots allt stå som alla muslimers ultimata föredöme, och han gifte sig med sin kusin - och slutligen kombinerar islam den lite mer övergripande religiösa identiteten med klanrelaterade identiteter.
Det senare finner vi exempel på både i den arabiska nationalismrörelsen och i våra dagars “svenska” “grupperingar.” Faisal I av Irak och Hashem Ali Khan får företräda idén. Faisal skrev på Faisal-Weizmann-överenskommelsen med britterna för att säkra arabernas territoriella anspråk i utbyte mot att man satsade allt på upproret mot det ottomanska riket. Britterna ville bara avleda ottomanernas uppmärksamhet, eftersom man hade fullt upp med att kriga på lite alla möjliga fronter. Faisal I var en betrodd klanledare som i sin ställning som imam kunde vinna förtroende hon flera olika klaner och beduinstammar.
Den av Johanna Lerneby skildrade klanen Al-Asim, eller Ali Khan som de heter i verkligheten, styrs av en imam och patriark vid namn Hashem Ali Khan. Ett bärande spår i boken Familjen är Lernebys gradvisa uppvaknande vad gäller hederns logik. Hashem Ali Khan framställer sig själv som en uppburen och respekterad man som mäklar i konflikter och gör stor nytta för samhället. I en svensk kontext blir han en märklig, despotisk patriark, som med hjälp av sin ätt kontrollerar Angered med omnejd. Hashem är tydligen visserligen dömd för mordet på en tiobarnsmamma i Libanon, vilket möjligen inte lirar så bra med rollen som vis, god patriark, men samtidigt har Göteborgspolisen använt Hashem i dialoger i och med släktbaserade fejder, så onekligen har han viss kredibilitet.
Parallellen mellan Hashem Ali Khan och Faisal är att båda i kraft av sitt rykte och sin heder synes ha kunnat mäkla mellan rivaliserande klaner. I klanbaserade samhällen saknas institutioner för neutral interaktion mellan individer - istället gäller heders-baserade institutioner där heder och släktskapsband är definierande. Islam hackar det här en smula i och med att imamer anses vara något mer neutrala än andra, och alltså inte enbart antas gå sin egen klans ärenden. På sista raden blir åtskillnaden mellan islam och arabisk hederskultur är så svår att vi kan påstå att islam är bärare av de arabiska memetiska element som målat in större delen av Mellanöstern i ett kulturell-evolutionärt spelteoretiskt suboptimum.
Slutsats: Islam är dåligt. Både för att det passar dåliga samhällen och för att det vidmakthåller deras dålighet.
Inte alla hjältar är sympatiska. Muslimernas hjälte Muhammed var en rövare, mördare, slavägare och pedofil.
En man som heter Richard Jomshof gick på 1990-talet med i ett politiskt parti som på 1980-talet grundats av SS-veteraner och andra uttalade nazister. Det säger någonting om hans omdöme.
Idag är Jomshof en av få offentliga personer som uttalar sig tydligt kritiskt mot islam. Så vitt jag kan se är hans uttalanden korrekta i sak. Dessutom gör han en gudi behaglig gärning när han kritiserar den väldigt dåliga religionen islam.
Den kritiken frambär han dessutom dödsföraktandes. Islams kritiker tenderar att halshuggas, nedskjutas, sprängas och knivhuggas. Att utsätta sig för dessa väl kända risker, för att säga det som (man tycker) är rätt, är hjältemodigt.
Inte alla hjältar är sympatiska. Men om en miljard muslimer kan hylla en medeltida pedofil och krigsherre som en hjälte, så kanske vi andra kan hava förbarmande med en av de få människor i vårt land som - med livet som insats - vågar ta bladet från munnen och säga att kejsaren är naken. Så:
Tack, Richard Jomshof.
Muhammed härstammade visserligen från mäktiga släkter men började sin karriär som föräldralös och fattig - dock inte fattigare än att han förutom några getter även ägde en “slavflicka.” In the immortal words of Ted Borg: “Man kan ju bara tänka sig!”
Detta kan verka ironiskt i ljuset av att Muhammed även ville konvertera så många som möjligt till islam, vilket måste betyda att de förväntades överge sin befintliga religion. Dödsstraff för apostater verkar inte ha varit ett helt religionsneutralt påbud.
Det är en intressant fråga: Bryr sig inte Allah/ Muhammed/ imamer/ muslimer i allmänhet om huruvida de troende faktiskt tror? Räcker det med att man läppledes bekänner sig till islam? Att hindra avhopp genom dödsstraff är som att hålla räkningen på kinesiska barn genom kommunistdiktatur - bra för statistiken men knappast för det egentliga utfallet.
Dåligt av Arendt eftersom det redan under rättegången kunde styrkas att Eichman i strid med order beordrat avgången av ett sista tåg till Auschwitz och således självsvåldigt mördat omkring 2000 personer.
I alla fall inte om de bara hade en nedfallen pungkula.
Obs, total spekulation, men rimlig sådan i min ödmjuka mening.
Till skillnad från den protestantiska predestinationsläran som one-box:ar på Newcomb’s problem.