Civilisationernas kamp, del 2
Fortsättningen på en slag recension av Huntingtons statsvetenskapliga klassiker
(Del 1.)
Vi har tidigare dryftat huruvida Huntington har rätt, eller i alla fall mer rätt än alternativen. Slutsatsen blev att “det har han” men att civilisationernas kamp måste kompletteras med ett klassiskt IR-realpolitik-perspektiv till den dag vi hittar den djupare regeln som förmodligen härrör ur Joseph Henrichs modell för kulturell evolution,1 och/eller någon slags spelteoretiskt begreppsapparat som kombinerar evolutionär spelteori2 och Thomas C. Schellings klassiska geopolitiska insikter.3 (Jag föreslår ett tolvårigt forskningsprojekt med ca 30 miljarder SEK i ovillkorad finansiering. Ring mig!)
Det är nu dags att angripa Huntingtons galna teser från ett så att säga normativt perspektiv. Vill vi se världen på det sätt han föreslår?
(Därefter ska det bjudas på oförblommerad rasism. Missa inte det!)
Frågan kokar ner till följande:
Vill vi faktiskt utplåna (eller i alla fall avskaffa, eller i alla fall flytta) staten Israel?
Borde Ryssland faktiskt få Östra Ukraina?
Hade Hitler rätt när han anslöt Österrike och stal Sudetenland?
Och mer övergripande:
Hur jävla mycket fascism-nazism leder Huntingtons tänkande till egentligen?
Borde Svante Pääbo jobba med att lösa geopolitiska konflikter istället?
Ryssland utgör idag den Ortodoxa civilisationens kärnstat. Ukraina är ett komplicerat fall, ett evigt omstritt territorium. Dagens Ryssland stammar från Kievriket som hade ungefär samma utsträckning som Ryssland har på Risk-spelplanen. Maktcentrat allokerades till Moskva när mongolerna lade Kiev i ruiner och den gyllene horden gjorde Östeuropa and then some till skattepliktiga vasaller. (Krimkhanatet bestod till 1783!) Nedan en karta över Kievriket från Wikipedia:
Huntington pekar på religion och språk som de två mest centrala komponenterna i en civilisation. De flesta av dagens ukrainare är ortodoxa kristna men av förståeliga skäl förbannade på de rysk-ortodoxa företrädarnas om står för Putins ideologiproduktion och legitimerar anfallskriget. Det är också så att ukrainska kyrkoledare bröt med Moskva redan efter Sovjets fall och självständigheten. Då upprättades ett eget patriarkat i Kiev vilket dock inte erkännts av alla. Följden är att delar av den ukrainska ortodoxa kyrkan lyder under Moskvapatriarkatet och andra under Kievpatriarkatet. I västra Ukraina är många dessutom grekisk-ortodoxa vilket innebär en nyansskillnad från rysk-ortodox. Den katolska gruppen verkar vara liten och antalet judar är förstås extremt decimerat sedan både NKVD:s och nazisternas massmord.
I Ukraina talar man lo and behold ukrainska. Språket är närbesläktat med ryskan och därutöver talar de flesta ukrainare ryska som andraspråk. Totalt ca en tredjedel av befolkningen har ryska som förstaspråk, och särskilt vanligt är det i östra delen av landet. Förhållandet till ryska språket verkar allmänt komplicerat och det har varit diverse olika turer med avseende på att specificera ryskans roll (källa):
“En omstridd lag som antogs 2012 gav ryskan ställning som officiellt språk i delar av landet där minst tio procent av invånarna har det som modersmål. En del uppfattade det som ett hot mot Ukrainas självständighet i förhållande till Ryssland. När president Janukovytj avsatts 2014 […] röstade parlamentet för att upphäva språklagen, vilket bidrog till en stark rysk reaktion på maktskiftet. Den tillförordnade presidenten lade dock in veto mot beslutet och gav order om att en ny språklag skulle utformas. Hösten 2017 skrev president Porosjenko under en lag om att all skolundervisning från årskurs fem och uppåt måste ges på ukrainska från 2020, med andra språk möjliga som tillval. Ett år senare försökte det regionala parlamentet i Lviv förbjuda bruket av ryska språket i kultur av alla slag. 2019 antog det nationella parlamentet en lag som slår fast ukrainska som landets förstaspråk. Sedan 2021 har det rått krav på att butiker och serviceinrättningar ska tilltala kunder på ukrainska, om inte kunderna själva har andra önskemål. Från 2022 måste publikationer som ges ut på ryska också erbjuda samma material på ukrainska. Nyhetsredaktioner måste publicera minst hälften av utgivningen på ukrainska.”
Många ukrainare pratar även surzjyk som är en blandform av ukrainska och ryska.
Sammanfattningsvis måste vi erkänna att Ukraina ingår i den Ortodoxa civilisationen. Huntington själv skriver att östra Ukraina gör det medan västra Ukraina ingår i Väst. Vad han baserar det på mer exakt, att inte hela landet ska räknas in i den Ortodoxa civilisationen, framkommer inte. Däremot är självidentifierad kultur en viktig pelare i Huntingtons tes och jag antar att man kan argumentera för att ukrainarna - särskilt sedan 2022 - verkligen hatar Ryssland och identifierar sig med EU och Väst. Redan Maidan-revolutionen visade med all önskvärd tydlighet hur mycket ukrainarna var beredda att offra för att fjärma sig från Ryssland och närma sig Europa. (Slumra icke på den extremt bra dokumentären Maidan från 2014.)
Låt oss då stå upp för ukrainarnas rätt till självbestämmande och låta västra delen av landet ingå i den Västerländska civilisationen. Hands off, Ryssland. Men om vi, som Huntington, tillstår att östra Ukraina ingår i den Ortodoxa civilisationen - är vi då inte för en delning av landet? Ska vi inte låta Putin få (hälften av) sin vilja fram?
Om man anländer till en absurd slutsats är det antingen fel på slutledningen eller på premissen. Vilket av dem är det? Måste vi förkasta Huntingtons premiss?
Innan du svarar på den frågan vill jag dock att du svarar på om vi enligt samma logik ska bryta loss (det muslimska) Kaukasus från Ryssland. Tja, det borde vi kanske, och Tjetjenerna slogs länge och hårt för att så skulle bli fallet innan Khadyrov lyckades bli världens värsta hybrid mellan islamistisk teokratisk diktator och putinistisk-kleptokratisk kamphund. Många med mig skulle nog också gärna se att Ukraina motanföll djupt in i Ryssland, tog Rostov vid Donau och skar av Ryssland möjlighet att agera militärt i Kaukasus, på det att utrbrytarmuslimerna skulle kunna slita sig loss - och visserligen bilda en vidrig, kvinnoförtryckande teokrati med extremgod tillväxt av internationella terrorister. “We’ll see, said the Zen-master.”
Poängen är att Ryssland claim to Ukraine står i direkt principiell strid med ambitionen att hålla ihop världens största land. Etniska ryssar utgör visserligen 77 procent av befolkningen i Ryssland, men 23 procent är således icke etniska ryssar. Om etniska ryssar i östra Ukraina ska tillhöra Ryssland kanske tatarer, tjetjener, basjkirer, tjuvasjer, avarier, armener och hundra andra grupper ska slippa tillhöra Ryssland.
Att dela upp alla världens länder i perfekta etniska kluster låter sig såklart inte göras. Se bara på Sverige som idag har drygt 20 procent utrikesfödda innevånare och väldigt många fler födda i Sverige med annat etniskt ursprung. Vi kan inte gärna låta Tjärna Ängar gå till Somalia, Tureberg/Malmvägen (Sollentuna) till Turkiet och Södertälje till … Var nu syrianerna kommer ifrån.
Så nej, varken Putin eller Hitler hade rätt. Det är ingen bra idé att ta Huntingtons tes som ett normativt paradigm i det avseende att vi låter det vägleda territoriella krav. Det främsta konkurrerande paradigm vi identifierat - IR-realpolitik-paradigmet - ger bättre resultat. Om vi låter stater vara suveräna och tillämpar den reglerade folkrätten kommer vi åtminstone ha ett icke-godtyckligt system för att koordinera internationella relationer, och vi slipper “might is right” och godtyckliga interventioner.4
Värt att noter är att det MR-humanistisk-liberala Fukuyama-paradigmet5 har exakt samma problem som Huntingtons civilisations-paradigm, och samma lösning. MR-humanismen ger att vi borde skita i staters suveränitet i akt och mening att värna befolkningens mänskliga rättigheter. Detta går i praktiken ofta åt helvete - lex Irak - eller så går det inte alls - lex Afghanistan. Den som avsätter en bunkerregim får ofta islamistiska extremister på köpet, och den som försöker avsätta dem inser att återväxten är skräckinjagande god och att de har tiden även om vi har klockorna.
Men precis som folkrätten reglerar suveräna staters mellanhavanden reglerar den också (i alla fall i teorin) gränserna för denna suveränitet. I korta drag har stater bestämmanderätt inom det egna territoriet men om mänskliga rättigheter kränks kan andra stater ingripa genom humanitära interventioner. Dessa koordineras och regleras genom överstatliga samverkansformer såsom FN.
Återigen funkar det här sisådär i praktiken, men mekanismerna finns och är klart mindre godtyckliga än vad Ryssland och andra bad actors brukar vilja låtsas. Problemet är snarast att koordineringen fungerar dåligt när internationella normer upplöses och när mäktiga länder sätter sig över de överstatliga samverkansformerna.
Hitler/Putin-strategin är, förstås, en anpassning till denna verklighet. Man utnyttjar det kryphål i den statliga suveräniteten som MR-perspektivet tyvärr erbjuder; man påstår sig vilja skydda en utsatt folkgrupp, sudetentyskar eller ryssar i östra Ukraina, som man påstår utsätts för förföljelse. Vilket är samma kryphål som civilisations-tesen innebär, eftersom all territoriell alignment med etniska/kulturella storheter måste ske godtyckligt. (Som vi konstaterat kan territoriell alignment efter etnicitet inte ske systematiskt eftersom vi då skulle behöva ge upp Tjärna Ängar och vi ÄLSKAR Tjärna Ängar!)
Jag skulle helt klart föredra en återgång till en mer strikt tolkad “westfalisk” folkrätt där stater är helt okränkbara, även om de massakrerar sina befolkningar. Detta eftersom stater ändå lyckas massakrera sina befolkningar (även om det såklart hade kunnat vara värre) och dessutom använder det humanistiska och/eller etniska kryphålet för att angripa andra stater. Observera att jag kan ha fel och att risken för humanitära interventioner kanske hindrar omfattande folkmord som annars hade ägt rum, och att dessa folkmord vida överstiger de MR-kränkningar som är fallet i mellanstatliga konflikter och/eller att dessa mellanstatliga konflikter hade hänt ändå.
Dags nu att kasta Israel under bussen. Håll i hatten.
Europa är infiltrerat av islamister och muslimer. Sekulära muslimer är såklart inget problem men påfallande många av våra nya muslimska vänner är tyvärr varken sekulära eller vänner. Vi ångrar att vi tog emot dem och vi skulle helst bli av dem dem. Idag utökar islamistiska organisationer sin maktbas och muslimsk pöbel bränner återkommande hela bostadsområden. Redan för tio-femton år sedan blev min goda vän tillika mest kärleksfulla människa jag känner nedslagen på Falafel no. 1 för att han (nota bene katolik) efter en teologisk diskussion avslutade med “fuck Bibeln och fuck Koranen.” Sånt får man leva med i Malmö.
Och just det, de försöker inskränka yttrandefriheten och mörda debattörer och författare och konstnärer, och så vill de att alla kvinnor ska ha slöja. Och just det, 98 procent av somaliska kvinnor är omskurna vilket innebär att deras blygdläppar avlägsnat och deras vaginor sytts ihop så att de har ont av att kissa vilket leder till att de undviker att dricka vatten vilket leder till att de har ont i huvudet ofta. Så, ja, vi måste avislamifiera Sverige snabbt. Och nej, vi kommer inte att göra det, och det kommer att bli jävligt dåligt innan det inte blir bättre.
Låt oss ändå leka med tanken att vi skulle kunna lämna tillbaka muslimerna och återställa alignment mellan territorium och etnicitet. Skulle vi då inte kunna tänka oss att ta tillbaka judarna?
Jag har verkligen all respekt för att judarna inte vill bli återlämnade till den världsdel och kultur som i århundraden utsatt dem för pogromer och som nu senast försökt utrota dem med industriella metoder. Dessutom har samtiden visat hur extremt antisemitisk till och med våra good guys är, när sossar och vänstern och motherfucking Aftonbladet konstant springer antisemitiska islamister ärenden. Jag köper verkligen att judarna inte är pigga på att släppa tanken på en egen stat och återintegrera sig i askan av sina mördade europeiska förfäder.
Å andra sidan, hur rimligt är det egentligen att Israel ligger i Mellanöstern? Okej, det är kul att ha en kontrollgrupp och kunna säga: Titta, man kan ha en liberal demokrati med världens högsta antal Nobelpris per capita i den sandlåda där muslimer och araber konsekvent misslyckas med att bygga likable samhällen.
Det är också givetvis så att judarna “var där först” enligt alla rimliga definitioner. DNA-analyser har visat - och detta ska Du hålla i minnet, kära läsare - att dagens palestinier inte alls är besläktade med filistéerna och andra stammar som israelerna bekämpade på den gamla onda tiden. Judendomen är för den delen också islams farfar och fan så mycket äldre i regionen än muhammedanerna vars företrädare ju föddes först år 570 - efter Kristus! (Alltså, Korsfararna hade också rätt! De försökte bara ta tillbaka vad som var deras. Om vi bortser från judarna, som sagt.)
Emellertid är det uppenbart att hela MENA är muslimsk territorium. Varenda land i regionen är muslimskt och mer eller mindre alla vill bli av med Den Lilla Satan. Detta har man gjort tydligt och klart sen Israel grundades 1948 och samtliga grannländer unisont anföll den lilla spillran av förintelseöverlevare (som heroiskt höll stånd och piskade röven av de usla araberna). När alla krig förlorades övergick man till att hålla palestinierna som gisslan på Gaza och langa hembyggda, biståndsfinansierade raketer mot Israel utan slut - inte för att det funkade utan för att visa sitt jävla mittenfinger. Vilket såklart är viktigare än att använda bistånd (och vattenledningar) till att faktiskt bygga upp ett fungerande samhälle.
Nå, vad sägs om det här: Vi alignar territorium med civilisation och ger araberna Israel mot att de tar hem alla muslimska migranter (och slutar skicka nya, tack). Vinsten för Europa hade givetvis varit enorm eftersom judar som folkgrupp sett är väldigt intelligenta och framgångsrika. Vi kan till och med sätta alla i ett speciellt läger där vi tvingar dem att beforska fusion och andra nyckelteknologier. Det kan stå “Arbeit macht frei” över porten! (Återigen, all respekt för att den här lösningen inte känns hundra procent bekväm för vissa judar.)
Jag bad Dig hålla Svante Pääbo i huvudet, kära läsare. Jag nämnde även DNA-studier som ger judarna mer rätt till Israel än de så kallade palestinierna till det så kallade Palestina.
Pääbo har revolutionerat den historiska DNA-forskningen, inte minst genom mäktiga labb-protokoll och metodutveckling som möjliggjort att man kunnat kartlägga människans utveckling, folkvandringar, släktskap med andra hominider och pröva massor av intressanta arkeologiska och historiska hypoteser.6 Ett sätt att tillämpa Pääbos forskning hade kunnat vara att på djupet genetiskt utreda vem som är vem, vem som bor var, och vem som var där först. Så skulle vi i god stalinistisk anda kunna folkförflytta omkring alla människor på ett rättvist sätt och dra alla gränser i enlighet med genetiska kluster. Det hade varit ett fint sätt att kombinera Nobelprisad forskning med att tillmötesgå Huntingtons paradigm.
Och det var alltså inte det som var det rasistiska som jag utlovade i början av inlägget. Här kommer avslutningsvis: En slapp spaning som inte kommer att flyga på Södertörns högskola.
Huntington har problem med Afrika. Dels är det svårt för honom att peka ut en kärnstat. Han vill gärna säga Sydafrika; men det är för västerländskt; eller Nigeria, men det är för dysfunktionellt. Bristen på kärnstat är dock bara ett symptom på ett större problem: Afrika kan inte gärna sägas vara en civilisation. Det är för spretigt rent kulturellt. Det blir mer som en slarvig slasktratt. Kina, Indien, Japan, Sydamerika, Ryssland, Europa/USA, Islam … Afrika? Graden av homogenitet må vara låg i samtliga dessa kategorier, men Afrika urskiljer sig ändock markant.
Enligt mina beräkningar talas nästan 1700 språk per miljard människor i Afrika. Motsvarande siffra för Asien är 435 språk per miljard. I Europa 328. Amerika räknar jag inte ens på eftersom det är så dominerat av kolonialspråken engelska, spanska, franska och portugisiska.
Framförallt har Afrika en otroligt stor genetisk diversitet. Detta beror på så kallade genetiska flaskhalsar. Bland andra nämnde Pääbo har gjort mycket för att klarlägga hur mänskligheten tagit sig ut ur sin vagga i Ostafrika…
…och koloniserade Mellanöstern. Mitt dåliga minne säger mig att detta skedde för ca 100000 år sedan och att man sedan blev kvar i Mellanöstern och blandade sig med neanderthalare i ca 40000 år. Utrustade med nya bra gener kunde man sedan kolonisera Europa och Asien (Australien för 40-50000 år sedan) och så småningom Nordamerika (23-16000 år sedan) och Sydamerika.
Eftersom en mindre grupp människor blev förfäder till att de som koloniserade nya landområden (“founder effect”) blev den genetiska diversiteten mindre. I Afrika, där mänskligheten pysslar runt i minst 200000 år under varierade selektionstryck i ett varierat klimat, och förmodligen också blandats med fler olika homininder (obs, min galna gissning), där är den genetiska diversiteten väldigt hög.
Det är till och med så att vi måste bli rasister specifikt mot afrikaner. Rasism brukar vederläggas med att människan är en genetisk homogen art - vi har små genetiska skillnader. Detta gäller dock inte afrikaner på grund av det ovan nämnda. Vi borde förvänta oss mycket större skillnader i genetisk predisposition mellan afrikanska grupper än mellan exempelvis asiatiska grupper.
Det råkar vara så att kulturell evolution historiskt (och förhistoriskt) ofta hängt tätt samman med genetisk evolution. När en ny kultur bryter in i ett geografiskt område handlar det oftare om att nya människor tränger ut de som bodde där innan, ofta genom att döda alla män och våldta alla kvinnor, än att de befintliga innevånarna tillägnar sig nya kulturella förmågor, normer och teknologier. Det senare händer givetvis ibland och i viss utsträckning, och eftersom man även i undanträngningsfallet behåller den ursprungliga gruppens kvinnor i viss utsträckning kommer deras arvsmassa att överleva om än genom tvångsgifte, våldtäkt och slaveri. Typiskt sett är det dock så att “kulturella kluster” korrelerar väl med “genetiska kluster” och att kulturell evolution = folkmord.
Genetisk homogenitet borde därför gå hand i hand med kulturell homogenitet, och genetisk variation med kulturell dito. Vi kan således förvänta oss att Afrika inte borde arta sig som gentic bottleneck-situationerna Europa, Asien eller Amerika, utan i större utsträckning uppvisa en kulturell variation som speglar den genetiska diversiteten. Så verkar också vara fallet om vi kikar på antalet talade språk som jag nämnde ovan.
Det här måste rimligen betraktas som otroligt rasistiskt, men det förklarar också varför Huntington har så svårt att inlemma Afrika i sin civilisations-modell.
The Secret of Our Success; The Weirdest People in the World.
O’Connor, Games in the Philosophy of Biology.
The Strategy of Conflict.
Det är lätt att hålla med till och med alla äckliga Putin-apologeter i att USA fucked up big time när de angrep Irak, dessutom på falska premisser. Detta eroderade folkrätten och principen om suveräna stater och blev en evig carte blanche för diktatorer som Putin att massakrera andra länders medborgare.
Jag ber om ursäkt till Francis för att jag förmodligen missrepresenterar honom storligen, men jag alluderar förstås till den roll idén om hans end of history-tes kommit att få i det allmänna medvetandet. Ledsamt om hans namn är en missvisande etikett men så är det.
Påfallande ofta är den mest nazistiska teorin den korrekta. Ja, det är ljushyade arier som vandrat in i Indien och blivit brahminer. Ja, det är Gimbutas stäppfolkshypotes som var rätt och stäppfolk (alltid dessa stäppfolk!) i oxdragna vagnar som drog in över Europa och etablerade en patriarkal bronsålderskultur. Ja, kulturell evolution sker oftast inte genom att folk tar till sig av varandras idéer utan genom att de starkare folken dödar alla män och våldtar alla kvinnor och helt enkelt ersätter tidigare folkgrupper. Ja, vi utrotade och knullade neanderthalarna och andra människoarter. Ja, ostasiater och aboriginer skiljer sig från kaukasier genom att sakna neanderthalar-DNA och genom att istället ha homo erectus- respektive homo florensis-DNA. Etcetera in absurdum mega-nazism.