Suggan gick i kvav trettio alnar ut men jag simmade snabbt och med vilda tag in till stranden. Jag hade hamnat på en tropisk ö, troligen öde och enligt sjökortet avlägsen, och ett raskt handlande var av nöden för att hantera detta mitt svåra predikament. Jag tillverkade således några flytpontoner av gamla kokosnötskal för att kunna bärga det viktigaste från den sjunkande fregatten.
Besättningen hade dött i matförgiftning föregående natt. Då min gnostiska tro avrått mig från att äta härskna musslor hade jag glädjen att leva vidare, visserligen ensam och strandsatt men vid gott mod. När det viktigaste var bärgat tog jag mig för att undersöka och kartlägga ön. Inom loppet av några dagar hade jag uppfört ett utkikstorn på den högsta kullen samt etsat en någorlunda detaljerad karta i tvärsnittet av en väldig palm. Av kokosnötsfibrer tillverkade jag massa som jag pressade mot etsningen varpå behändiga kartblad realiserades så fort den pressade massan fått torka i solen.
Min kartografiska insats krävde givetvis en del kalorier vilket jag löste genom att konsumera kokosnötter samt genom att skjuta prick på häckande fregattfåglar. Deras röda strupsäckar var läckra måltavlor för stenarna från den slangbella jag ledigt tillverkade av ett par hängslen från en död matros som flutit i land efter skeppsbrottet. (Jag vände aldrig på kroppen för att granska hans anlete och kontrollerade inte heller hans puls eller andning. Därför kunde jag också tryggt äta av hans skinkstek utan att göra mig skyldig till griftefridsbrott. Han kan ju mycket väl fortfarande ha varit vid liv, om ock ej vid medvetande. Se där – det subjektiva rekvisitet icke uppfyllt!)
Fregattfåglarna smakade järn och tross men hjälpte mig att upprätthålla mina basala kroppsfunktioner under den första tiden. Jag plundrade även deras nästen på ägg vilket gav mig alla tänkbara vitaminer. Genom att pressa bytet ur deras krävor fick jag också ett rikt tillskott av fisk och blötdjur till min diet. Detta fick mig att minnas de kineser som domesticerar skarvar till sin fiskeriverksamhet och inom några timmar hade jag fångat och tämjt tre levande fåglar som ivrigt fiskade åt sin nya herre.
Under tiden som djur- och mathållning på så sätt skötte sig själv passade jag på att uppföra en palissad mot havet. Jag konstruerade den så att den i sitt grundläge var väl kamouflerad för att inte röja mitt tillhåll för pirater eller andra fientliga element. Med ett enkelt handgrepp kunde jag dock snabbt vända palissaden på tvären varpå den istället förevisade skrikande färger och ett uppmanande (om ock e bedjande) meddelande till presumtiva välgörare: ”Jag är för tillfället mellan skepp. Belöning utgår för sauvering.” Genom att blanda träkol, svavel och salpeter kunde jag även framställa svartkrut som jag fyllde kokosnötter med. Dessa kunde vid en ytterligare manöver antändas och erbjuda ett mäktigt fyrverkeri, troligen nog förtjusande för att locka förbipasserande skepp på flera sjömils avstånd.
Härmed nödgas jag också säga några ord om hur jag framställde krutet. Träkol tillverkade jag med lätthet och i stor skala i en kolmila som jag anlade på en avsides landtunga, vilken jag avskilde från den övriga ön medelst en sinnrikt konstruerad kanal. Vid övertändning av kolmilan skulle jag lätt kunna släppa på lagunvatten in i kanalen och på så sätt undvika spridning av branden. Själva milan anlades på tät och torr mark och med en botten av kolved och kolvedsklampar. (Detta givetvis för att få ett jämt drag i milan.) Den övriga kolveden staplade jag sedan runt den centrala stocken ("bordstaken" för den insatte) och tyngdpunkten i milan säkrades med en riktstång. Virket jag använde härvid var framförallt slanka palmträd men även bambu. Istället för granris förstod jag snart att milan kunde täckas av blåstång som jag hämtade några kilometer ut från stranden vid ett tångbevuxet rev – vilket jag i sin tur nådde medelst en kanot som jag för ändamålen gröpte ut ur en stock. Blåstången täckte jag med jord (eller "stybb") som jag boxerade i kanoten från en täkt på andra sidan ön där jordmånen var mer lämplig. Ifrån milan fick jag inte bara ymnigt med träkol utan även tjära.
Svavel kunde jag hämta en bit ut i havet, på cirka hundrasextio meters djup, varvid jag nog också slog fridykningsrekordet med viss marginal. (Troligen lade jag härmed baju-folkets – de så kallade havsnomadernas – ära i ruiner. Men så har nöden heller ingen lag.) En lätt svaveldoft fick mig att dyka på på just denna plats och döm av min förvåning när jag faktiskt kunde återvända upp med en riklig fångst av gula svavelkristaller som jag hämtat vid en undervattens-gejser. (Vattnet som strömmade upp ur gejsern var flera hundra grader varmt varför jag tvangs tillverka en skyddande dräkt av garvat hajskinn. Vid garvningen nyttjade jag mitt eget urin.) Mina tama fregattfåglar kunde sedan bistå mig i att frakta in fångsten till land och till den vidare kruttillverkningen.
Salpeter var svårare eftersom jag saknade stalljord. Genom att själv urinera och defakera på en avgränsad yta med lämplig jordmån kunde jag emellertid snart sjuda min egen salpeter och därmed utvinna den tredje och slutliga beståndsdelen till mitt svartkrut. Sjudningen krävde emellertid – som alla skattepliktiga bönder väl vet – kalk och aska, som måste tillsättas för att koksaltet ska kristalliseras. Aska fick jag från kolmilan och från min eldstad men kalken var jag tvungen att bryta vid fyndigheter i öns innersta. Därvid påträffade jag också många intressanta fossil och kunde innan krutet var torrt klassificera inte mindre än tretton forntida väsen.
Lägerelden, ja. Denna anlade jag invid en utskjutande klippa för att ge elden lä och skydd för de dagliga monsunregnen. Jag murade redan från början upp en rejäl och tålig eldstad av svart vulkanisk sten och en tjock, röd lera som jag trampade upp en bit från lägret – en process som förresten befriade mig från plågsamma parasiter som fått för sig att mellanrummen mellan mina tår var trevligt husrum. Nu ej mer. Över den sprakande elden kunde jag sedan halstra de jättelika svärdfiskar som ymnigt förekom i vattnen utanför mina stränder, och som jag kunde fånga med nät som jag tvinnade av gammal överbliven tross från Suggan samt av lianer och strandväxande gräs.
Nätterna var minst behagliga. Stjärnhimmeln tycktes mig oändlig och förvirrande. Som ett motmedel räknade och kategoriserade jag samtliga stjärnor och deras konstellationer, varvid jag upptäckte flera nya himlafenomen som under andra förutsättningar helt säkert hade gjort mig berömd inom akademien.
Fladdermössen som flockades kring min eldstad var stora som katter och de sög blod från mina vader så fort jag föll i sömn. I en hel vecka kämpade jag mot ångest och kramper som en följd av den lyssa jag ådrog mig. Jag stångade mig blodig emot klippväggen men överlevde mystiskt. Helt tillfrisknade jag först när jag klev ner i havet och lät oceanens salter skölja igenom mig. Jag lät mig bäras av strömmen, ut från stranden och bort över havet. Jag kände hajarnas nafsande i axlar och armbågar men somnade av utmattning. När jag vaknade hade jag flutit iland på samma ö, buren i cirklar av den ringlande havsströmmen.
Till min häpnad fann jag att jag inte var ensam på stranden. Under min frånvaro hade tusentals enorma havssköldpaddor kravlat upp ur havet för att lägga sina ägg i den ljusa sanden. Jag dödade ett tiotal av dem och saltade deras mjälla kött med havssalt som jag för ändamålet utvann genom att anlägga små bassänger i den grunda lagunen. Vattnet i bassängen fick avdunsta i solen medan jag flådde sköldpaddorna. Deras mjuka, gummiartade ägg krasade lätt under fötterna på mig medan jag arbetade.
Episoden med lyssan var svår. Jag hade kramper och jag kunde inte svälja vatten. När jag fått tillbaka mina krafter gick jag emot öns mittpunkt där de smittbärande badulerna levde i ett väldigt djungelträd. Galen av blodtörst dränkte jag trädets stam i tjära som jag bar ifrån min kolmila i täta korgar. Jag fyllde även kokosnötskal med mitt egentillverkade svartkrut, och genom att förbinda nötskalen två och två med flätade växtfibrer kunde jag kasta upp varje par hemmagjorda bomber som en bola som fastnade högt uppe bland trädens grenar.
Luften var tjock av de flygande vampyrerna. De attackerade mig med stor frenesi medan jag metodiskt förvandlade deras hem till en krutdurk. Jag fredade mig med en sköld som jag konstruerat av ett sköldpaddskal och med en yxa som jag bärgat ifrån Suggan. Månljuset glittrade i det svarta blodet, mitt och djurens, som täckte mitt anlete. Jag sjöng medan jag dräpte. Jag sjöng medan jag bar min fackla ifrån lägerelden emot trädet. Tusen brinnande kometer flaxade skrikande iväg från det exploderande jätteträdet. De kämpade sig bort från elden, bort från ön och ut över havet innan de döende singlade ner i böljan och försvann. Nästkommande morgon täcktes stränderna av förkolnade små kadaver som strömmen burit iland.
Jag hade fått min söta hämnd.
Dagarna på ön blev många och jag gjorde många vackra upptäckter. Mina fridykningsexpeditioner tog mig ner till Suggans vrak där jag kunde ljustra de ålar som bosatt sig i mina kamraters ruttnande huvuden. Det levde ungefär ett dussin ålar i varje skalle, tätt hopklämda inom kraniets skyddande skål, ålande in och ur genom ögonhålor, mun och näsa. Jag lärde mig snart att hålla andan i dryga fem minuter och kunde således vänta stilla vid en kropp tills ålarna kom fram. Då högg jag dem med ljustret som jag tillverkat av bambu. En fem, sex ålar blev en härlig kvällsmat, och som hämnd för deras griftefridsbrott lät jag dem stekas levande på halster ovanför en stilla glöd. Det var underbart att se dem vrida sig av smärta medan snålvattnet steg i munnen på mig.
För att variera mitt födointag och även nå en tryggare matförsörjning valde jag att utforska flera olika metoder. Där badulernas jätteträd stått röjde jag marken och plöjde ner askan för att sedan så vete i den skyddande skuggan av den omkringliggande växtligheten. Utsädet hade jag bärgat från Suggan. Jag avledde vatten från platsen i utstuderade system av diken, för att skydda från översvämningar i och med de dagliga monsunregnen, och vattnet ledde jag bort till ett lägre beläget terrassystem där jag satte vilda risplantor som växte spridda i gyttjiga grunda sjöar. Genom att samla plantorna i mina egna dammar kunde jag uppnå ett mer effektivt skördearbete och snart nog visade det sig att både vetet och riset gav imponerande avkastning.
För att tillvarata skördarna satte jag mig i sinnet att tillverka en kvarn. Jag högg ut en mindre kvarnsten ur kalksten, och genom att fjättra en vildåsna i ett slags hjulkonstruktion av bambu kunde jag snart nog mala vetet till mjöl vilket möjliggjorde brödbakning men även en mer effektiv förvaring av själva vetet. Riset förvarade jag i obearbetad form.
Fukt och mögel liksom skadedjur är fiender till framgångsrik matförvaring. Jag löste saken genom att förpacka ris och spannmål i täta, torkade palmblad och sedan lägga dessa paket i tätade lårar av torkad drivved. Genom att ljuta en blandning av smält djurfett och tjära över lårarna hade jag hermeneutiskt tillslutna paket av högklassiga basvaror, nog för att slippa svälta under ett par års tid.
Så måste jag väl säga några ord om djurfettet ifråga. Det hände sig att väldiga sjöelefanter (“elefantsälar”) besökte ön. Jag kunde dräpa dessa medelst stora bambuspjut och i vissa fall var de redan sargade av hajattacker när de kravlade upp på stränderna. Det var alltså inga problem att återkommande nedlägga ett par vrålande ton marint däggdjurskött. Jag avskilde späcket i stora klumpar som jag smälte ner och använde till tvål och annat nyttigt. Jag sparade även fett i säckar som jag tillverkade av djurens egna skinn, vilket blev till praktiska matsäckspaket vid mina vandringar på ön.
Hur tillredde jag då de väldiga djurens myckna och täta kött? Lämpligt nog fanns det en mäktig gejser på en kobbe bara några kilometer från ön. (Gejsern var inte en lämplig svaveltäkt, vilket förklarar de dykningar till vulkaniska djuphavskällor som jag tidigare redogjort för.) Genom att surra igen anus och näshåla på kadavren, och sen pumpa upp matsmältningsapparaten med en händig handpump som jag tillverkat av strupsäcken på en av mina fregattfåglar, så kunde jag få de döda sjöelefanterna att flyta. Därpå kunde jag använda kropparna som flottar och helt sonika paddla ut mig själv på dem till kobben. (Jag motade bort glupska hajar med mitt bambuljuster och kunde ibland få en härlig bifångst av exempelvis rävhaj.) Väl ute på kobben angjorde jag den från vindriktningen för att med bränningarnas hjälp vräka upp sjöelefantsflotten på själva kobben och sedan vältra ner den i gejsern mellan två utbrott. Typiskt sett lade sig kroppen väl tillrätta i det vulkaniska vattnet för att där koka upp till en mustig köttsoppa som jag sedan lätt kunde frakta hem i ämbar som bars av mina tama fregattfåglar. (Dessa bastanta fåglar mäter som bekant över två meter mellan vingspetsarna.)
Intervallen mellan gejserns explosionsartade utbrott var omkring fyrtio minuter vilket gav mig gott om tid att både få i och ur köttet. En lustig anekdot är när jag vältrade ner ett ovanligt stort och fläskigt kadaver i min vulkaniska köttkokare. Kroppen täppte till gejsern helt och fastnade därmed i en slags mäktigt baksug – den gick inte att rubba. Jag kämpade länge och väl med att få undan det fina köttet, som jag flottat ut under så stor möda och givetvis med fara för mitt liv, men snart hade fyrtio minuter passerat och – du må tro att det small.
Kokt kött regnade ner som en monsun av dryg soppa över allting inom en radie av två kilometer. Roterande remsor av hud och tarmar flaxade runt som avklippta drivremmar i en ångmaskin och själv kastades jag en halv kilometer ut i havet. Högst road som jag var över situationen stora dråplighet förmådde jag knappt hålla näsan över vattenytan och under vilda skrattsalvor kämpade jag mig med nöd och näppe iland. De stora och spridda köttmängderna lockade även ett övermått av marina rovdjur vilket ledde till nästa häpnadsväckande observation.
Stora pelikaner kom sättande för att delta i kalaset. När de landade på vattenytan och öppnade sina näbbar bevittnade jag åttaarmade bläckfiskar som tydligen huserade i fåglarnas rymliga krävor. Vidare efterforskningar gav vid handa att jag härmed hade upptäckt en helt ny art av parasiterande cephalopoder. Dessa lät sig fångas av just pelikaner för att – väl på plats i deras säckliknande undernäbbar – utsöndra bläck vilket på något sätt fungerade hypnotiskt på värddjuren. Förankrade i näbben tog bläckfiskarna så herraväldet över de arma pelikanerna och styrde dem som små flygande farkosten över land och hav, för att uppnå parasitens mystiska syften. Mina studier nådde dock ej längre så om dessa syften kan jag icke ärligt förtälja.
Så blev jag räddad, förälskade mig och skaffade två glin. Därefter åstadkom jag inget mer.
Jag längtade ofta tillbaka till den fridfulla tillvaron på ön.